Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Disraelis första reformbill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förflutit synnerligt lyckligt, ehuru det ej saknat sina svåra
förluster och sina sorger. Hans bana var en enda
oafbruten framgång. Hans böcker inbragte honom på en gång
rykte, inflytande, samhällsställning och rikedom. Han
misslyckades aldrig. För hvarje ny bok han skref och hvarje
nytt tal han höll skördade han allt rikare bifall.
Essayisten Macaulay, historieskrifvaren Macaulay, skalden
Macaulay, parlamentstalaren Macaulay, den glänsande, aldrig
tröttande kåsören Macaulay — i allt hvad han företog
sig syntes han oöfverträffad. Macaulay var otvifvelaktigt
en stor författare, men han var äfven en synnerligt ädel
karakter. Framgång, rykte, penningar, upphöjelse synas
för honom endast haft värde derför, att de satte
honom i stånd att bereda komfort och glädje åt sina
anhöriga. Vid sina anhöriga, i synnerhet sina systrar, var han
fäst med den ömmaste tillgifvenhet. Hans rätta natur
synes endast i deras sällskap gifvit sig fritt spelrum. Der
kunde han vara munter och skämtsam ända till ysterhet,
en glad skolgosse nästan till det sista. Äfven mot
främlingar var han i ovanlig grad hjelpsam och gifmild; hans
hand var nästan alltid öppen, men han gaf så tyst och
obemärkt, att ett stort antal sådana nobla drag af honom
först efter hans död blefvo kända.
Macaulays karakter var fullkomligt upphöjd öfver alla
penningens och rangens frestelser. Han var en tid i
mycket små omständigheter, men det synes under denna tid
aldrig ha fallit honom in, att hans intellektuella eller
moraliska värdighet led af denna brist, lika litet som han
sedermera ansåg rikedomen ha bidragit att öka den. Han
hade fel, men de voro mer lynnets och sättets än
karakterens. Han var benägen för ett visst öfvermod i ton och
visade stundom ett väl långt drifvet medvetande om sina
lysande gåfvor och talanger, sitt underbara minne, sin
mångsidiga beläsenhet och sin rent af öfverväldigande
argumentationsförmåga. Han trampade allt för skoningslöst på
menniskors fördomar, var benägen att behandla okunnigheten
som ett brott och låta inskränktheten känna, att hon hade
skäl att blygas för sig sjelf. Dessa brister förtjena endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
