Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Lord Palmerstons sista dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stälde sig i hans väg och som han trodde sig ha anledning
misstänka ha handlat förrädiskt emot honom. Hans sätt
var mera öppet och fryntligt än belefvadt, och sin
personliga värdighet förstod han väl iakttaga utan någon
förnämhet i hållning eller ton. Han var ett mönster för en
debattör; när striden var förbi, kunde han i all gemytlighet
slå sig ned vid sin motståndares sida och obesväradt
samspråka med honom om deras gemensamma erfarenheter.
Han var fullkomligt fri från all affektation. Detta gaf
stundom någonting nästan sträft åt hans sätt, och när han
plötsligt tvangs att uttala sin mening, kunde han vara
rättfram ända till hänsynslöshet. Att han i sina enskilda
förhållanden var sanningsälskande och redlig, är naturligtvis
öfvernödigt att säga. Men Palmerston var alltför ofta
benägen att skilja mellan en statsmans personliga och
politiska redlighet. De svåraste misstag af detta slag, som
Palmerston begått, begingos under en tidigare generation.
1865 tog allmänheten mycket liten notis om dem. De voro
ej många, som då skulle synnerligt fäst sig vid den
betänkliga historien om sir Alexander Burnes’ depescher eller
det sätt, hvarpå Palmerston tillåtit sig att leka med den
utländska liberalismens förhoppningar, hvilken han mer än
en gång snarare fört till undergång än till seger. Vid den
tid, då underrättelsen om hans död kom, lefde dessa saker
endast i några få personers minne, och äfven bland dessa
få voro ej många synnerligt angelägna utt draga sig dem
till minnes.
Lord Palmerston får ej bedömas efter sin inrikes
politik. Det var endast i utrikeskabinettet och i underhuset
som han var helt och hållet sig sjelf, som han var
Palmerston. Och i båda kom erkännandet af hans verkliga förr
måga först temligen sent. Hans parlamentariska utbildning
var afslutad, innan han vann sin ryktbarhet som statsman.
Han kunde i ett gifvet ögonblick använda sina förmögenheter
i deras fulla omfång: han kunde alltid räkna på
att ha dem i sin makt. De hade genom långvarig öfning
blifvit så väl dresserade, att de ögonblickligen kommo
på hans kallelse. Underhusets lynnen kände han som ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
