Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTE KAPITLET. Valreformen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänka öfver saken, skulle de, sade han, utan allt tvifvel
ej begått något misstag. Men de hade ej någon timme, och
saken stod således ej att hjelpa. Något måste de göra,
och så framlade Disraeli sin bill nr 2, samma bill, som,
tack vare sir John Pakingtons pikanta förklaring, gått öfver
i historien under namnet »tiominutersbillen».
Sakens förlopp synes ha varit följande. Sedan
kabinettet lördagen den 23 februari på aftonen i skenbar
harmoni åtskilts, utarbetade lord Cranborne på grund af
billens bestämmelser en sifferkalkyl och trodde sig finna,
att den nya rösträtten i några af städerna nästan skulle
bli liktydig med rösträtt för hvar och en som hade egen
bostad (household suffrage). Om något sådant ville han
dock ej vara med, och så ingaf han sitt afsked. Det var
naturligtvis att frukta, att äfven andra af kabinettets
medlemmar skulle göra detsamma. Derför hölls den i hast
beslutna kabinettskonseljen den 25, hvilken sir John
Pakington med så mycken omedveten humor skildrat. Lord
Cranborne och de som tänkte lika med honom läto
öfvertala sig att stanna qvar på det vilkor, att den mer
omfattande billen skulle i all tysthet skjutas åt sidan och
tiominutersbillen lika tyst inskjutas, i stället. Olyckligtvis
var det mottagande, som tiominutersbillen erhöll, ytterst
nedslående. För Disraelis erfarna öga var det fullkomligt
klart, att billen ej hade de minsta utsigter på någondera
sidan af huset. Disraeli fattade raskt sitt beslut, och lord
Derby gaf sitt samtycke. Det var ingenting annat att
göra än att återgå till det mera omfattande förslaget.
Obenägna kolleger måste handla efter sin öfvertygelse och
utgå ur regeringen. Det tjenade till intet att söka vinna
deras samverkan genom att längre hålla fast vid en bill,
som ingen menniska ville ha. Det var af denna orsak som
Disraeli den 26 februari återtog sin bill från dagen förut,
tiominutersbillen, och tillkännagaf, att regeringen skulle
gripa sig an på fullt allvar och den 18 mars framlägga
en verklig bill. Denna visade sig vara samma bill, som
uppgjorts på grund af resolutionerna, den mer omfattande
bill, hvilken så plötsligt blifvit skjuten åt sidan i det hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
