Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTE KAPITLET. Valreformen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankallade kabinettsrådet den 25 februari, af hvilket
sir John Pakingtons Droitwich-tal gifvit oss en i all sin
konstlöshet så vältalig beskrifning. General Peel, lord
Carnarvon och lord Cranborne nedlade nu sina embeten.
För andra gången inom tio år hade ett konservativt kabinett
blifvit splittradt i en valreformfråga.
Det måste medges, att det fordrade ej så litet mod och
tillförsigt å Disraelis sida att efter alla dessa öfverraskningar
möta underhuset med en ny plan och ett nybildadt
kabinett. Det första man hade att göra var att ombilda
kabinettet genom att anskaffa en ny krigsminister, en ny
kolonialminister och en ny minister för Indien. Till den
8 mars var allt detta undangjordt. De afgångna ministrarne
förde med sig alla sina politiska motståndares aktning.
Under sin korta förvaltning af Indien hade lord Cranborne
ej blott gifvit prof på duglighet, ty det visste hvar och en
förut att han egde, utan äfven på ett allvar, en
sjelfbeherskning och känsla af ansvar, hvaraf ej ens hans
vänner förut trott honom vara i besittning. Sir John Pakington
blef krigsminister, medan amiral Corry öfvertog hans plats
som förste lord af amiralitetet. Hertigen af Buckingham
blef minister för kolonierna, och förvaltningen af Indien
anförtroddes åt sir Stafford Northcote, hvilkens plats som
president för handelsbyrån intogs af hertigen af Richmond.
Sedan regeringen sålunda kastat sina upproriska medlemmar
ofver bord, grep hon sig åter an med reform verket.
Den 18 mars framlade Disraeli den nya billen. I fråga
om census föreslogs der, att i städerna alla som betalade
kommunalutgifter eller tjugu shillings om året i direkt
beskattning skulle erhålla rösträtt, att innehafvare af
statsobligationer, penningar i sparbank och dylikt skulle
erhålla samma förmån samt tillika att en viss grad af bildning
äfven skulle berättiga dertill. Artiklarna om rösträttens
utsträckning motvägdes och kringgärdades med alla
möjliga sinnrikt uttänkta vilkor för att hindra blotta antalet
bland de fattigare klasserna från att få för mycket att
säga. Den sinnrikhet, som röjde sig i alla dessa inskränkningar,
vitnade om den mest ängsliga försigtighet. Maskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
