Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Rösträttsförhållandena före 1832
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTTSFÖRHÅLLANDENA FÖRE 1832.
11
öfver statens styrelse väsentligen ökades. Det såg ej blott
mörkt ut för demokratiens sak i England, utan
missförhållandena syntes för klarsynte män så oroväckande för
själfva statens bestånd, att den radikale parlamentsledamoten
Fox kunde förklara år 1797, det statens tillstånd vore så
farligt, att han nästan förtviflade om dess räddning.
Det schackrande med parlamentsplatser, som vanärade
Englands politiska lif, bedrefs skamlöst öppet. » Rösträtten
betraktades,» säger en modärn författare (L. Dickinson),
» af sin ägare som ett medel att förtjäna pängar. Röster
kunde ibland kosta 1800 kronor stycket, och ett par hundra
kronor var ett vanligt pris. I stadskommuner märkte man,
att antalet burskapsägande borgare plötsligt tillväxte, då
val förestod, på grund af rösträttens pänningvärde.» Det
gick så långt, att parlamentsplatser köptes genom annons
i tidningarna. Så innehöll Morning Chronicle för den 7
maj 1807 följande annons: »En viss hög församling. 1,400
guineas (26,000 kronor) pr år bjudes för en plats i
ofvannämda församling.» Priset gick någon gång upp till 90,000
kronor om år.
I de valkretsar, där representanten utsågs af en
oafhängig valmanskår, som sålde sina röster genom fritt aftal,
voro valkostnaderna oerhörda och betäcktes blott delvis
af partiorganisationerna, hvarför kandidaterna alltid måste
vara förmögna män, hvilka i många fall hade sin börs
mera än sitt hufvud att tacka för sin plats i den
lagstiftande församlingen. Man skulle vara böjd att tro, att
detta förhållande, som gifvetvis icke garanterar för politisk
hederlighet i djupare mening, dock skulle omöjliggöra ett
mutsystem inom det af förmögne män bestående
parlamentet själft. Men vanan att köpa och sälja röster följde som
en nemesis in i folkrepresentationen, hvilken hade att
förfoga öfver nationens dyrbaraste rättigheter och
medborgarnas lif och egendom. Representanter, som köpt sina platser,
ville ha valuta för sina pängar. Alltifrån Walpoles
premierministertid (1721-1742) bedrefs handeln med röster
inom parlamentet ohöljt. »Somliga representanter mottogo,»
skref reformvännen lord John Russel år 1823, »kontant
betalning för sina röster. Hvartenda statsdepartement var
en scen af förvirring, ödslande och slöseri, utmärkt väl
passande för dem, som önskade rikta sig själfva på
bekostnad af heder, fosterlandskärlek och samvete.» Walpole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
