Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 196 0
nöjelse, som den kortspnta hopen utan skåä
beklagar, och anser för ett rof för de mörkase
tankar, samt oroad af de dystraste bilder.
Fransoserne höllo den gode Rousseau för en dyster
menniska. En stor del af fitt lif war han det
likwäl icke. Då war han det wisst icke, når
han skref till Herr von Malesherbes, son af
Cantzleren i Frankrike: ”jag kan ej säga,
huru rörd jag blef, då jag såg, att Ni håller
mig för den olyckligaste bland alla menniskor,
ÄAllmänheten lärer fälla samma domslut, oh
äfwen detta oroar mig. Ack! om den lydan,
iag njuter, wore alla menniskor bekandt; alla
skulle önska att få dela den med mig och
frden skulle herrska på jorden; då sökte ej mem,
niskorne att skada hwarandra, och ingen skäln
skulle finnas, emedan ingen såg sin fördel wid
att wara det. Men hwad njöt jag då i nin
ensamhet? Jag njöt mig sjelf, hela naturen,
allt hwad som är, och kan wara, allt den syn
liga werldens goda, och allt hwad man i
tankewerlden kan inbilla sig. Jag samlade kring
mig allt det, som är wälgörande för mitt
hjerta. Nina önskningar woro måttstocken för
mina nöjen. Nej, alldrig kände den störste
wällusting en dylik glädje; jag njöt hundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
