Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(206 )
slor, och förslöas själen, som ej genom någaf
enda lockande föremål höjes och eldas.
Rousseau kände sig alltid högst olycklig i
Paris. *) Detta stora snille författade wäl å
wen der arbeten, som andades odödlighet; men
så snart han kom på gatorna, öfwerfölls han
af en mängd oangenäma känstor, förlorade
sin lifagtig het, och den lysande författareg,
den djupsinnige philosophen, och store kännn
ren af menniskohjertat blef nästan barnsig.
På landet kringwandrar man mera
myodigt; ty man lefwer der förtroligare og
nöjdare. Är den ensamme trött af tänkald
i sina rum, så finner han ett öfwerallt utbres
lugn under den fria himmelen, och alla hans
yromenader förskaffa honom nöje. Der
rätthan, alla dem, han möter, handen; der åssar
han alla menniskor, han ser, och älskas af all
tillbaka. Der retar honom ingen till förargel
se. Han ser sig ej der blottställd för föragte
af en härsklysten, öfwer sina anor stolt quima,
eller för de spottska minerna af de swagfim
*) ”Jag kan säga”, talar Roussean, ”att jag hell
den tiden, jag wistades i Paris, war endast oll-
tänkt, att skassa mig de hjelpmedel, som kunde
odra det möjligt för mig, att lefwa derifrån sild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
