Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(, 200)
säten, såsom i min kammare; läser, skrifwer
och drömmer. Lättjan besegrar jag; sömn och
sinnliga nöjen förjagar jag. Hela dagen
springer jag öfwer torra berg, wåta dalar och
djupa hålor; irrar ofta fram ensam och sorgsen
långs utmed stränderne af min flod. Här
störa mig inga menniskor; dag från dag göra
de mig mindre beswär; jag ställer dem
antingen långt framför eller bakom mig. Jag
erinrar mig det förflutna, och öfwerwäger det
tillkommande. Ett förträffe igt medel till
aflägsnande från werlden har jag funnit.
Småningom wänjer jag mig wid denna ort, hwarpå
jag wistas, och är öfwertygad, att jag skulle
wänja mig wid hwarje annan, utom Avignon.
Här i Vaucluse sinner jag Åthen, Rom,
Florentz, allt efter som det mest behagar mig.
Jag njuter här alla mina wänners sälskap,
så wäl deras med hwilka jag lefwat, som
deras hwilka långt före mig gått ur lifwet, och
hwilka jag blott känner af deras arbeten. ?
I &Ensamheten förmår man allt, om man
eger detta mod, och finner i sig sjelf sådana
bielpmedel. Men Petrarcha wille ej allt,
bwad han kunde; ty man bör weta, att han
8 *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
