Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
t 22)
natt landtlifwet har nöjen, som de allsintet
känna; nöjen, som äro mindre osmakeliga,
mindre grofwa, än de tro, och att äfwen der
råder smak, wal och granlagenhet. Han sade
ock, att en man af förtjenst, som med sin
familj begifwer sig på landet, och blir sin egen
arendator, skall der se sitt lif äfwen så
angenämt förflyta, som på de mest lysande
assembleer, och att en god landthushållerska kan
wara likaså intagande och behagelig, som
stadens tillgjorda quinnor.”
Ingen så oangenäm händelse är, som man
ej snart förgäter, i de swalkande skuggorna, i
de ensliga, behagfulla dalarna. Äfwen i
städerne hatar man ej de elakaste menniskor, blott
man förskonas från att se dem. Endast i
sällskapslifwets oro, under det tryckande oket af
borgerliga lydnaden, är sunda förståndets och
förnuftets beständiga strid med de befallandes
kortsynthet och intolerans, den outbseliga källa,
hwarutur så mycket elände flödar öfwer
menskligheten. Befallande dumhufwuden förbittra
sina underhafwandes lif, förgifta källan till
deras glädje, wända upp och ned på all
sällskaps-ordning, beströ lifsbanan med törnen för
hwar och en, som eger mer själ än de, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
