Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(. 225)
garne, och sade: der löper en Kamel, så
skulle de fånga och fängsla mig utan att
undersöka om jag werkligen wore det yrid föf hwils
fet man angaf mig.
Räfwen hade rätt. Men woro
mennistorna äfwen så elake, som dumme, eller ock
blott elake af afund; kunde man derför ej
undgå deras förföljelser, och hatades man all
tid, för det de trodde, att man wore mera
gynnad af lyckan än de: så skulle bela min
hämd blifwa, att wisa dem, det jag ej hak
ett enda föremål för mitt hat.
Ingen ting kan störa dens lugn, som ej
önskar sig mer, än han har. De härliga ut
sigterna till enfald, ordning och lugn, som i i
ensamheten öpnas för wåra blikar, skydda
emot hwarje omåtteligt begär. Å ett ständigt
omgänge med oss sjelfwe ärfare wi allt för
wäl, hwad ännu felas oss, och huru itet wi
ännu förtjene det omdöme, man fäller om oss.
Allt det goda, oss wederfares, all den wea,
wi hafwe, synes oss alltså oförtjent, och iust
derföre är det omöjligt, att wi kunne oroas
öfwer någon annan memiskas lycka. Så
uppstär hos en rättskaffens man, som opariiskt
y 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
