Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(248 ).
räknar jag alla rättsinnigas bewågenhet, som
öfwer bela werlden äro kringspridde, äfwen
dem, som jag aldris sett 36 kanske alldrig
får se.
Af detta ställe hos Petrarcha ser man,
att afunden förföljde honom ända i sin
ensamhet. Han klagar ofta häröfwer, men tår
anser han den, såsom den alltid borde anset.
an föragtar sine afundsmän, och det gjyrde
honom ondt, om han inga hade.
Ensamheten wisar menniskan sitt werkliga
behof. Ju enklare till seder, desto rikare år
man alltid. Wet eller ser jag ej, hwad du
har, och behöfwer, så faller det mig icke an
gång in, att tänka, hwartill det kan tjem.
Man skänkte en gång en gammal Landtpräs
wå ett högt berg wid Thunersjön i Canton
Bern en kalkontupp. Den gode mannen käl
de ej diuret, och rådslog med sin kokerska,
hwad man skulle med det. De woro bägge
ense, ati begrafwa det. Åd! weste wi ej ala
af falkontuppar, så skulle wi alla wara äfwer
så lyckliga, som §astorn på berget wid Å
nårsin.
Den, som blott nseränter sig in sina
sanna behof, är wisarc, rikare och nöidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
