Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(257)
binder det förflutna med det närwarande,
utan beswarar dåligt lynne med dåligt lynne.
Ett kort missnöje, och en så lätt sörswinnande
öfwerwigt af harm kunna för några ögonblick
försunkla den sköna bild, under twilken min
wän brukar wisa sig för mig, denna bild,
som så muntrar, så lifwar mitt hjerta. Lycka
och behag utbreder han alltid öfwer min
lefnad, mildrar mina sorger, skingrar min oro;
men det är endast i detta ögonblick han ej
kan för mig dölja sin egen. Utan twifwel är
detta en fölid af wår uppriktighet; men
wänner borde ej låta hwarandra förstå sitt
missnöje, wänner, som alltid delat lifwets alla
widrigheter, som lidit och gort allt för
hwarandra. Wänskap fordrar upprigtighet, men ock,
till waragtigheten af en ömsesidig lycka, en
ömsesidig fördragsamhet och eftergifwenhet;
den fordrar, att man sätter sagtmod emot
wrede, tålamod emot hårdhet. Detta sker ej
alltid, då man är wid elakt lynne, och då man,
i lifwets motgångar, blir knarrig samt
uraktlåter uppmärksamheten på sig sjelf, ehuru man
sedan beklagar sig öfwer att hafwa förgätit
den. Men huru lätt förswinner ej allt de tta
i ensamheten, hon, som helgar minnet af wår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
