Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 268)
släls ålsklingar, och utplånar hågkomsten af
allt det, som icke hörde till wänskapens
njutning! Der wisa sig ståndaktighet, säkerhet och
förtroende åter i sin fulla glans, och återtaga
herrawäldet öfwer älskande hjertan. Allt är
nu harmoni; jag förstår min wän, och han
förstår mig. Ehuru på en aflägsen ort, är
han likwäl ständigt hos mig, och delagtig af
alla mina tankar och känslor. Såsom en
helgedom bewarar jag alla de blommor, han
utströdde på mitt lifs törniga stig; och
hwarsje blomma, jag ser, plockar jag för honom.
Men ensamheten renar och förhöjer ike
blott wänskapens njutning, hon förenar oss
äfwen med wänner, hwilka ingen ting förmår
beröfwa oss, och hwars wänskap är alltid lila
warm, lika innerlig.
Petrarchas wänner ursägtade sig stundom
genom bref, för det de ej besökte honom. ”-
möjligt kan man lefwa hos dig, sade de, du
lefwer i Baucluse ett lif, som är stridande
med menniskonaturen. Wunttertiden sitter du
wid din eld, hopkrupen som en uggla. Om
sommaren irrar du oupphörligt kring fälten.
Sällan träffar man dig i skuggan af ett träd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
