Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
c 221)
yå landet. Öfta är den återkommande wåren
åtfoljd af kärlekens känsla i öma själar. Hwad
är likare kärleken, säger en stor tysk
Philosoph, än den känsla, som denna af den
nedgående solen upplysta, herrliga dalen ingifwer
mig!” Rousseau kände en obeskriflig
förnöjelse, när han såg de första knopparne utspricka;
wårens ankomst war för honom ett nytt lif.
Hans naturliga ömhet öktes genom anblicken af
fältens lifliga grönska. Hans älskarinnas behag
och skönheten af en wårdag woro då i hans
ögon lika. Hans länge hoptryckta hjerta
swällde åter wid anblicken af naturens stora
mångfaldiga scener; han andades friare i skuggorna
af sina trägårdar.
Älskare lefwa aldrig wckligare, än i
sliheten. De söka lugn på de ensligaste ställen,
för att kunna öfwerlemna sig åt den enda
tansten, som ämu fjättrar dem wid lifwet. Hwad
bekymrar dem allt annat, som ej andas, som
ej ingifwer kärlek? Dystra rum, mörka
granskogar, ensamma sjöar, der de ostörde kunna
hängifwa sig åt sina älskade ideer, äro deras
själs ende förtrogne. De känna sig i de
dpstraste skuggor, omgifne af rysligt skriande
roffoglar, äfwen så lyalige som i de mest les
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
