Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 275)
rade den älsta systern, hwad jag alldrahelst
önskade, är en liten hund! man kan
åtminstone taga fatt på honom, smeka honom, och
hafwa honom i knäct. Foglen dugde intet;
han satte sig på fingret, och wi kunde likwäl
icke taga honom; men en liten hund, hwilken
wäka!l
Alldrig glömmer sag en stackars Nunna,
i hwars Celle jag såg en bäck med
Canarifoglar; men jag kan ock aldrig förlåta mig, att
iag wid åsynen deraf högljudt skrattade. Och
detta war ett tycke, som hon fått af naturen,
och hwem fan emotstå den? Denna mystiska
wansinnighet „ denna himmelska epilepfi ie af
kärlek, detta ensamhetens missfoster hos
Nunnor, är endast ett dåragtigt anwändande af
en naturlig drift hos det högsta af alla
wäsen.
Fränwaro och stillhet tyckas wara så
gynnande för kärleken, att man stundom
öfwergifwer sitt älskade föremål, för att i
ensamheten endast tänka derpå. Hwem påminner
sig ej utaf Rosseaus bekännelser, den
anekdoten, som Fru von Luremburg berättade
om en man, hwilken lemnade sin älskarinna,
blott för att få skrifwa till henne? Roussseau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
