Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 2760)
swarade Fru von Luxemburg: ”att ban wil
ock hade warit denne mannem” och sade gan,
ska sannt. Hwem är den som älskat, oh ike
wet, att ögonblick gifwas, då man uttryckr
oändeligen mer med pennan i handen, än
med dessa eländiga organer för ett tal, som
ingen ting är och ingen ting uttrycker, Hwem
är wäl nånsin så wältalig, som i förtjusni
gens stund, då blott en blick eller åtbörd tolla
känslans mening.
Ksrletens känssa är aldrig so liflig ic
scard, och utlryckes följagteligen alldrig så lyt
igt, som i ensamheten. Hwilken werldemm
har nånsin så sannt afmålat sin kärlek för a
förnäm dame, som en klockare i en Hamnoders
by afmålade den känek, han kände för en ung
skön bondficka. Hon dog. Klockaren
uppnuste på hennes graf en sten, på hwilken war
med grofwa drag af bildad en ros med dem
underskrift: sådan war hon! Å
Pgland klidporne i Baucluse, och på ämm
ensligare och wildare ställen, skref Petrarch
de skönaste Oder, i hwilka han antingen begrt
sin Lauras frånwaro, eller klagade öfwer ben
nes hårdhet. Åtalienarne påstå, att
Pettarhskref bättre öfwer kärleken, än någon skriot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
