Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 219 )
Sådane werkningar af kärleken höra ej
till ensamhetens fördelar. Äfwen den
lugnaste kärlek, den som ej förwandlas i griller,
eller öfwerlemnas åt en öfwerspänd
inbildningskraft, förtärer ändå Menniskan, och gör
henne till slut olycklig. Sysselsatte med en
enda person, som wi i den grad älske, att wår
kärlek beröfwar oss alla själskrafter, fly wi
werlden, som ej eger flere behag. Men wore
wi ewigt skiljda från den, som gjorde allt,
ända till den största uppoffring för oss, som war
wår enda tröst i de största bekymmer, och wår
enda lycka i de swåraste missöden; som
upprätthöll oss, när wi öfwergåfwos af wåra
krafter; som med råd understödde oss, när wi
nedtrycktes af huslig olycka, och sjelfwe ej
wore i stånd att tänka och handla: så skulle den
djupaste ensamhet wara wår enda lycka. Dock
skulle wi blott tillbringa sömnlösa nätter;
wämjelse wid lifwet, åstundan efter döden, afsky
för menniskor, och längtan efter de rysligaste
ödeställen skulle ständigt oroa wårt hjerta, och
drifwa oss kring de ödsliga fält, der inga spår
af människor funnos. Men flydde wi ifrån
Elben ända till Genfersjön och sökte lugn och
frid i norr och wäster, ända till gränsorne af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
