Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 280)
Occanen, så liknade wi alltid rådjnret hoz
Virgil, hwilket genomlopp skogar och fält, och
bar pilen, som sårat det, öfwerallt med sh.
ifligare än förut erfor Petrarcha
kärlekens qual under sitt nya wistande i Vaucluse.
Knapt war han ditkommen, förän Lauras bio
oupphörligt förföljde honom. Öfweralt ogh
alltid såg han henne under tusen olika former.
”Tre gånger, säger han, syntes hon midt i
natten, då dörrarna woro tillslutna, stå
framför min säng med en blick, som förkumnde
hennes tillförsigt till sin skönhet och magt.
Frugtan utprässade en kall swett öfwer hela
min kropp, min blod rann ifrån de öfriga
Froppens delar, tillbaka till hiertat, och hade
man då inkommit med ett ljus, så hade man
funnit mig blek som döden, och alla
förskräkelsens drag målade i mitt ansigte. Innan
morgonrådnan ännu syntes, siod jag
skälfwande upp, lemnade mitt hus, der allt förekom
mig misstänkt, och klättrade upp på de höga
llipporna. Derefter irrade jag igenom
skogarnre, och såg mig beständigt omkring, om den
gostalten, som stört min nattro, ännu war
balom mig, ännu förföljde mig. Jag trodde
mig ingenstädes säker, Ofta då jag på långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
