Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(281)
aflägse orter trodde mig wara allena, såg jag
den framtomma, än ur en trädstam, än ur
en källa, än ur en håla i klippan, och Gud
wet ifrån hwilka andra ting. Frugtan gjorde
mig orörlig, jag weste hwarken hwart jag tog
wägen eller hwarest jag war, och hade nästan
förlorat all sansning.
För en så swärmande bildn ingskraft är ej
ensamhet något botemedel. Ovidii warning
är förträfflig: »Ålskare,” säger han, unwiken
ensliga orter, och agten er, att wara allena,
eller flyn! I werldsträngseln ären I blott
säfFre.” Petrarcha erfor redan wid de första
anfallen af sin kärlek, huru man förgäfwes
söker undfly den. Förgäfwes dolde han sig bland
de brantaste klippor och de wildaste skogar;
kärleken förföljde honom öfwerallt och banade
sig wäg till hans hjerta. Den friska källan i
Vaucluse, och den Kuggrika lunden, af
hwilken den lilla dalen, som går till denna källan,
då war omgifwen, syntes honom till någon del
fkunna dämpa elden som förtärde honom. De
rysligaste ödeställen, de mörkaste skogar, de
otillgängeligaste berg woro hans angenämaste
tillhåål. Men öfwerallt war kärleken med, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
