Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ņ 23 ])
wattnar dem, sköter dem, smeker dem ömt, och
med förtjusning inandas deras angenäma
dofter. Men äfwen denna sista glädje
förswinner; rosen fäller sina blan och förtorkar! Har
man länge nog kunnat kämpa mot sitt hårda öde,
länge sträckt för gäfwes sin famn efter sitt älskade
föremål, länge nog fästat sina blickar på den
llbedda skuggan, utan hopp, att åter förenas
med den; då öterwinner man småningom sina
krafter, wäpnar sig med hjeltemod emot
missödet, besegrar sin swaghet, och ser sit förra
lugn återfödas. Men sådana botemedel
wärka endast på starka själar. Också kunna blott
de, med framgång, strida emot sin smärta, och i
ensamheten, finna hwad hela werlden med
alla dess nöjen och förströelser ej kunde sifva
dem.
Det är ett nöje att se, huru den gedr
petrarcha lockades i att besegra sin känek.
När han ifrån Laura och sin kärlek hade flytt
till talien, gjorde hans wänner i Frankrike
allt, för att förmå honom, att återwända.
En af dem skref till honom: ”hwilken ond
ande regerar dig! huru kunde du lemna ett
land, der du framlefwat din ungdom, der din
könhet, som du, med så mycken omsorg, sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
