Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 287 )
mig. Sag anser alla dina föreställningar, och
allt, det du säger mig, såsom en kritik på
mina seder. Angripes jag här på nytt af min
färlef för ensamheten, så flyr jag staden, och
irrar utan sorg och oro kring fälten. Om
sommaren sätter jag mig i skuggan på en grön
gräsbänk, eller wid brädden af en flod, och
föragtar Italiens hetta. Kommer bösten, så
flyr jag in i ltunden i Musernas sällskap.
Denna lefnad föredrager jag för håflefnaden, der
afund och äregirighet endast råda. Jag
trampar med glädje Italienska jorden; denna luft
är friskare och renare för mig. Då döden en
gång gör slut på mina arbeten, så önskar jag
ingen annan tröst, än den, att få nedlägga
mitt hufwud i skötet af en känslofull wän, som
under tärar lägger mina ögon tillsammans och
hwars händer föra min jordiska lämning till
hwila i min fosterjord.”
Så skref Petrarcha, som Piilosopj; men
Petrarcha, som menniska, gäck kort derpå till
Avignon; och derifrån, tid efter annan, tilla
baka till Vauckuse!
Vetrarcha tillstod swielf med sn wanliga
öppenhjertighet, huru mhckel hans själ
wacklade mellan förnuft och kärlek. Han skref en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
