Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(29 )
Bör hwarje bedröfwad och nedslagen
menniska är ej ensamhet tjenlig. Mine tårar
runno strömwis, älskade Hirschfeld, då jag, i
ditt odödliga werk öfwer landtlefnaden, fann
det rörande stället, som så djupt inträngde i
hjertat: ”zefirens milda fläkt borttorkar tåren,
hjertat swäller och känner blott en stilla smärta.
Naturen möter oss öfwer allt med sin
sörfriskning, och under njutningen deraf känna wi
en ljuf mildring af wåra sorger. Småningom
förswinna de bedröflige bilderne. Själen
emotstår ej längre tröstande betragtelser, och
en wis tålighet, lik en ltar aftonrådna efter
en regnfull dag, skingrar själens bekymmer,
under njutningen af landets stilla behag.”
Det gifwes olycklige, som ett outplånligt
minne af bortgångne älskade wänner,
småningom förtär, som rysa wid att läsa en
enda rad, tecknad af deras hand, som ej kunna
uttärda att se den graf, som förwarar stoftet
af den, hwilken danade deras sällhet. Ack,
för dem ler ej solen; den första violblomma,
1— sång, som bebådar wårens ankomst,
quie, tantaque dulcedine, ut illud serme tempus
solum mihi vita fuerit, reliqQuum omne
aupplitium.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
