Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 300 )
pet nya uf, hela naturen antager, äga e met
för dem några behag. De trägärdar, i hwilla
man inböd dem, under deras sorgliga tillstånd,
blifwa i hela deras lifstid föremål för afsth.
De neka sin hand åt den medlidsamme, som
will föra dem från sin dystra boning ut på
det leende fältet. Merändels äro sådane
menniskor af ett häftigt lynne, och wisserligen
siuke. Derföre måste man med oupphörlig
wälwilja och foglighet behandla dem.
Ensamhet har deremot mägtiga behag föhr
frommare sinnen, oagtadt deras förlust kam
wara lika stor. De föreställa sig sin olyckal
hela sin widd, men de dela den med hela den
lugna skapelsen; de plantera på den olycklgt
grafwen tårepilar och dagsländor, träffande
sinnebilder af deras sorg och motgång; de
uppresa och teckna monumenter, skrifwa
sorgeqwäden, kläda döden i tusen sköna gestalter;
deras hjerta är oupphörligt sysselsadt med dem,
som de begråta, och de lefwa derigenom,
under den werkligaste och upprigtigaste sorg, i
en salig medelwäg emellan himmel och jord.
Jag känner hela widden af deras förlust, och
kallar ändå deras sorgliga tillstånd en slags
lycka, om blott ingen störer dem i deras sors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
