Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 301)
Jys påstår ej, att dessa personer icke sörja,
ide sörja mindre än de, hwilka falla i raseri,
emedan de ej kunna bära den tryckande
bördan af deras smärta; att påstå det, wore
wanwett, wore orättwisa, hwartill jag ej will göra
mig skyldig. Men iag anser dem lyckliga,
dersöre att naturen begåfwat dem med en sådan
sijälsstyrka, att deras sorg och smärta ej
förmår besegra dem. De njuta sörnöjelse af det,
som hos andra wäcker afsky. De finna en
himmelsk tillfredsställelse i en ständig åtanka
af de personer, hwilkas förlust de begråta.
Alla lifwets missöden öfwerwinnas lättare
i ensamheten än i werlden, så framt själen får
en ädel rigtning till något främmande föremål.
Mången tror att död och förtwiflan är det
enda, han har öfrigt; men han irrar sig.
Kunde han sin kammare med ifwer fullfölja en
kädja af hwad sanningar som helst, så skulle
hans tårar aftorkas, bördan lätt as och hans
olycka småningom förswinna.
I ensamhet förjagar den minsta hjertats
njutning, den minsta skugga af huslig och
landtlig lycksgighet wår otålighet och dåliga lynne.
Clakt lynne är ett obehagligt, ett odrägligt
själens tilstånd, hwari man lätt kan räla, när
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
