Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 302)
man låter en hop små ledsamheter oroa sij
dem man, wid hwarje steg, i allmänna
lefwernet möter. Man behöfwer endast tillsluta sin
dörr, för att fria sig från dessa aqual.
Måinöje är en slags quäfd wrede, som man
owlfrorlige vitrar genom åtbörder och blikar, ob
som swaga memniskor röja genom en hop
shgomål. Alldrig är någon knarrig och trätsam
menniska mindre på sin plats, än i sällskape;
hans enda fristad är ensamhet.
mMånga bekymmer gifwas, som ensamset
.nat bättre skinarar, än alla werldens försirbe
ser. Njute wi vttre lugn, erfare wi inga
obahagliga intryck, inskränkes ej wår frihet,
dafbwi lärt att besegra oss sje we, så gifwes inaa
rna i werlden, som kan lägga hinder i Cigm
för wår tillfredsställelse. Ofta har derigenom
en dyup swårmodighet och fullkomlig ledsnad
wid lifwet förswunnit. I detta fall äro
quinnans framsteg taftigare än wåre. Unga
qurnnor flyga redan, der me ancholiske män änm
knappt kryva. En öm quinna nedtryckes lätt,
men lika lätt ltöjer hon sig åter, ick si
mycket genom ensamhet, som är ett allt söt
abstrakt medel, utan snarare genom det som
wärkar på sinnena, och med deras biträde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
