Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
k 304 )
wigtiga frågan: Om det är lättare att bllfwa
dygdig i ensamheten, än i werlden?
I werlden utöfwas mycket godt endast
derföre, att man dertill är föranlåten.
Präåsten lärer och tröstar, Domaren skipar lag och
rätt, Läkaren gör sina sjukbessk, botar wäl
eller illa, och allt af menniskokärlek, säga
delse herrar. Men ock detta är falskt. Man
tröstar ej, man ger ej rättwisa eller kurere
af sitt hjertas fria drift, utan för det mm
måste, för det man dertill är utsedd, för det
man bär en swart rock, är ledamot i en
domstol eller har den eller den titeln. Eder wäh
bekanta menniskokärlek, ord, som allid
misshaga mig, och som börja hwarje bref, jag
får, är endast en frugt af wanan, smicktet
och willfarelsen. Menniskokärlek är en dygd;
en själsadel af första rangen; och huru oet
du, om jag af dygd gör Åt eller det, och i
af twång?
Derföre hafwa icke alltid goda handlingar
dygden till driffjäder. Dens hjerta, som
aldrig slter sig löst ifrån werdsliga sysslor,
iilsluter sig ofta för allt godt. Man kan göfl
godt, och likwät ej wara dygdig, man är ofn
Rås sor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
