Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 322 )
så store, som i de mest lysande perioderne af
deras lif.
När åldren nalkas och wårt lif lutar till
fitt slut, då låfwar ensamheten alla en stor
lycksalighet. Menniskans lif är en korrt resa,
och ålderdomen en hastigt förswinnande dag.
I ensamheten kunne wi förgäta de stormar,
hwars lekwerk wi länge nog warit.
ÄÅlderdomen är ock en af de angenämaste lifwets
perioder, om man betragtar den såsom Ingnets
tidpunkt, såsom ett lyckligt mellanrum imellan
werldsliga sysslor och döden, såsom en hamn,
hwarifrån wi i lugn beskåde de klippor, mot
hwilka wi frugtade att krossas.
Gemenligen will man förut hafwa
uttömt alla främmande källor, innan man
sysselsätter sig med sig sjelf. Så rese wi ofta i
främmande länder, innan wi läre att känna
det intressanta i wårt eget land. Men den
kloke ynglingen och den wise gubben handla
efter helt motsatta grundsattser. För båda är
ensamhet och omgänge med sig sjelf
hufwudgrunden för all wishet. Skulle ock ensamhet
i ungdomen eller i manliga åren förorsaka
sinnes-oro, så förswinner likwäl ofta all denna
oro i ålderdomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
