Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(324)
hwarmed han säger och gör allt, säwäl som
deröfwer, att han och hans namn är så föga
kändt. Man önskade se honom framdragen ur
sin ensamhet, se honom förbyta sin koja i ett
lysande palats, men man läser snart dessa ord,
med heliga elddrag skrifne i hans panna:
*”Jag hatar det profana pöblet, och drar mig
längt undan dess åsyn.” *) Man söker ej längre
att förföra honom, man blir i stället hans
proselyt. ö
Alldrig wisade en yngling mer styrka och
energie, eller gjorde ett bättre bruk af sin
ensamhet, än Rousseau i sina sista år. Då skref
han sina flesta och bästa skrifter. Han sskte
ännu mot slutet af sitt lif lugn för hjertat i
ensamheten, men den stackars filosofen fann
det icke. Roussean måste allt för mycket
widkännas raseriet af sanningens fiender. Han
war, innan man kände honom, genom sin
dåliga kropps beskaffenhet, och genom sin hälsas
wårdslösande sjuklig och swag. Sedan han
era år warit marterad af Läkare och
stenplågor, blef han författare. I hans sista
lessnadsåålder syntes förtret och melancholie star-
*) Odi prosanum vulgus et areeo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
