Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 325)
kare än förut werka på honom. Hens
sjuklighet gjorde honom stundom klenmodig och
barnslig. 2
En högre ålder synes mest passande till
stilla betragtelser. Den häftiga ungdoms-elden
är dämpad, lifwets midagshetta är förbi, och
man känner endast aftonens ljufwa lugn och
uppfriskande stillhet. Derför kan det icke wara
onyttigt, att ännu egna någon tid åt
betragtelser, innan man lämnar denna werlden, om
man blott wet att ännu skaffa sig något lugn.
Igenom blotta åtanken af ett sådant angenämt
lugn känner man sig lifwad; det är den första
sköna wårdag efter en lång winter. *
Petrarcha märkte knappt sin ålderdom.
Han förstod att genom arbetsamhet göra sin
ensamhet alltid glad, och hans år bortrunno
stilla och angenämt. Ifrån ett litet
sommarhus i grannskapet af ett Cartheuser-Kloster,
tre mil ifrån Mayland, skref han till sin wän
Settimo med en upprigtighet, som icke är
bruklig i wåra dagar: ”Lik en trött
Wandrare fördubblar jag stegen, ju närmare jag
kommer till målet af min resa. Jag läser och
skrifwer både natt och dag; ombytet af mina
arbeten är min wederquickelse; det är ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
