Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
* (-:326 ]
ålt, hwad jag gör, allt ywad jag förnöjer mig
med. Fag wakar, jag swettas, jag roar mig,
spämer mina krafter och fördubblar min
ifwer. Allt nytt retar mig, swårigheter
uppmuntra mig, arbetet är wisst, men utgången
owiss. Mina ögon äro matta af wakande, och
min hand tröttnar att hålla pennan. Min
önskan är, att efterwerlden må känna mig.
Misstyckas detta, så har mitt tidehwarf likwäl
känt mig, eller åtminstone känna mig mina
wänner, och det är nog. Min hälsa är så god,
min kropp så stark, mitt blod ännu så warmt,
att det icke lärer lyckas en mognare ålder, icke
alfwarsamma yrken, icke den återhållsamhet,
jag iagttager, icke alla ödets slag, att besegra
denna N fiende, som jag
oupphörligt angriper. Jag förlitar mig på
Försvnen, eljest skulle 3å0 snart duka under, såsom
förr ofta händt. Ofta måste jag wid slutet
af wintren gripa till wapen emot mitt eget
kött, ja, just i detta ögonblick strider jag för
min frihet, hwilken denne fruktanswärde
flende ätter i fara.”
Det ensligaste landtlif kan ännu i
ålderdomen föröka dessa eldiga och starka själars
ära, hwilka fly werlden för att i ensamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
