Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA KAPITLET
II
Modern skyndade fram och tecknade åt sonen, en
elva-årig gosse, att hålla sig stilla. »Du väcker pappa!» viskade
hon.
»Pappa är allt vaken, fast han blundar!» svarade Georg .
lika sakta, men i röstens böjning låg något, som antydde,
att han icke skulle vågat göra samma anmärkning högt.
Fru Letsler — detta var det namn, under vilket familjen
kommit ombord — tog fram ett stickarbete och satte sig
vid sidan av den bädd, där hennes make, med ansiktet tryckt
mot handen, vilade; och under det hon lät stickorna
genom-flyga den ena maskraden efter den andra, viftade hon allt
emellanåt bort de insekter, som oroade honom, för vilken
hon med så mycken ömhet vakade.
»Klart till drickning, kära fru!» rapporterade Karolus,
och höll kaffekitteln i vädret.
»Giv mig en kopp, Nicoline!» yttrade .den person, som
hittills bibehållit tystnad, och i det han reste sig upp och
tog plats på en låg kista, lät han se ett ansikte, där stora
bekymmer eller djupa passioner plöjt sina fåror. Det svarta,
här och där gråsprängda håret svor högt mot den falska
gulbruna peruken, vilken likväl av den omtänksamma
Nicoline med en behändig rörelse jämkades så, att det
förstnämnda naturliga håret icke blev synligt.
»Vi ha ej hunnit långt!» sade hon, i det hon bjöd honom
kaffekoppen och skorporna.
»Jag har nog hört det!» blev svaret. »Du har icke heller
sovit, stackars Nicoline!» Och vid de milda orden strök
den allvarsamme mannen, vars läppar icke mera tycktes
äga förmåga att le, med sin hand över den vänliga
bjuder-skans.
»Icke stackars!» sade hon i lätt förebrående ton. »Där
du och han» — modern såg leende på sonen, som bakom
skyddet av de bägge packlårarna förtroligt vinkade efter sin
andel i välfägnaden — »där du och han är, där har ju jag
mitt hem.»
»Hem!» upprepade mannen långsamt, och de djupa
rynkorna på hans panna drogo sig tätare tillsammans.
»Tag hit tinan, Karolus du!» utlät sig gubben Elias.
»Vi ska\ ha oss en bit att tugga på!»
»Far», viskade Karolus, i det han sänkte mattinan ned
på sätet, där gubben satt vid rodret, »det är visst som
jag tänkte, att han gjort något farligt: håret är falskt, och
när en går under orätt flagg, så vet I vad klockan är slagen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
