Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 ENSLINGEN PÅ JOHAN NISSKARET
Elias sände en forskande blick bortåt den sida, där den
hemlighetsfulle passageraren satt, skakade sedan på
huvudet och halvmumlade: »Håll inne med ditt prat!»
Fram emot middagen började vinden att, enligt Elias’
spådom, friska upp och tog. sig snart så, att gubben med
kraftig kommandoröst kunde utdela sina befallningar.
»Hissa storseglet och focken, Karolus!... Sedan skall du
göra klar klyvarn! Håller han i så här, skall du få se,
att vi hinna ett gott stycke på hemvägen i dag.»
Med van hand verkställde Karolus manövrerna. Årorna
drogos in, seglen fylldes av den lätta brisen, och far och
son intogo makligt sina platser i den trånga fördjupningen
vid rodret. Georg vände sig till Karolus:
»Det är mycket roligt att vara ute på sjön och fara på
en sådan här båt! Men det roligaste vore ändå, om det ville
blåsa upp, så att det sloge och larmade i seglen och vågorna
komme farande som stora berg!»
»Jaså, lilleherrn har varit så pass till sjöss, att han vet
besked på det, att sjön kan gå i stora berg — det har inte
varit mas då att vara ute för en sådan liten herre!»
»Å, jag är just icke så liten heller, tycker jag!»
återtog Georg, sträckande på axlarna. »Men den gången, då
sjön gick så stor som jag sa’, då var jag bara en liten pys,
som knappt kunde stå på benen när de släppte mig ned på
däcket; men jag minns det ändå, för jag tycker om sjön så
mycket — och jag ville bra gärna, ifall jag finge lov,
försöka om jag kunde regera båten, när jag sutte vid styret.»
Vid framställningen av detta förslag, som redan en lång
stund legat honom på hjärtat, blickade Georgs Ögon så
vänligt och vältaligt på den gamle Elias, att gubben med en
godmodig rörelse på läpparna drog sig tillbaka och lät
gossen, som redan särdeles intagit honom, få sin vilja fram.
Fru Letsler hade, för att skydda sig mot solen, intagit
Georgs plats mellan packlårarna. Hon höll en bok i
handen, men tycktes vara mest sysselsatt att studera sin mans
anletsdrag — en bok, till vars sista kapitel hon aldrig hann
— än de blad, som hon allt emellanåt tankfullt omvände.
Under det en jämn och frisk kultje förde Frifararn
framåt, försvann aftonen. Natten och månen kommo i sällskap
och skänkte de resande den skönaste anblick: en hel
glittrande månflod strömmade längs utefter havsytan.
I dagningen passerades mynningen av Svinesund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
