Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA KAPITLET
13
II.
Bland den otaliga mängd ödsliga och kala stränder, som
i en krans omsluta bohuslänska kusten och vilka, sedda på
avstånd från havet, förefalla som en enda, i oräkneliga
delar söndersplittrad bergmassa, är kanhända västliga sidan
av Graverna — ett fiskläge på yttersta udden av Sotenäs —
den, som förmår skänka det mest blandade intryck, ty dess
dysterhet har icke blott sin ljusdager, utan till och med sin
poesi.
Man intages av vemod, då man första gången sätter foten
på dess ofruktbara, glödande sandbackar* bland vilkas
yrande virvlar strandens barn under ena timmen bygga sina
lekhus av- snäckskal för att den följande se dem bortföras
av ett omilt vindkast; och ögat svindlar vid att följa de
stupande klipporna till deras dolda fästen, från vilka
legiontals vatten jättar uppsprungit för att inom loppet av
några sekunder brottas, krossas och dö. Men man erfar
jämte detta någonting hemlighetsfullt : man känner sig
liksom omsusad- av osynliga väsenden, vilka här, stökande
omkring sina egna grifter, i vågornas klagan berätta oss
sagor, dem ingen tradition bevaran
En storsinnad och människoälskande kvinna, fru
Margareta Hvitfeldt, under vars överherrskap Kongshämns strand
en gång’lydde* lät här anlägga en kyrkogård; och vid straff
att flytta från stranden, förpliktades varje strandsittare att
icke låta någon av de många skeppsbrutna sjöfarande, vilkas
kroppar här uppkastades, ligga obegravna.: Så erhöll denna
strand sitt mystiska namn, och aldrig gjorde väl en plats
mera skäl för sin benämning, enär hela denna sida av
Graverna eller, såsom det rätteligen borde heta, Gravarna,
förefaller som en* j enda rymlig grav.
Längre uppåt stranden är naturen icke så karaktäristiskt:
ödslig: den röjer ej mera denna vilda fattigdom* som först
uppenbarar sig.
Under en sval nattskymning år 18 1.. gled den båt, vi
följt över Kristianiafjorden, sakta fram mot Graverna.
Sedan den en lång stund varit observerad av en på stranden
stående kvinna, ankrade den slutligen på västliga sidan.
Frifararn låg icke förr på sin gamla plats, än den be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
