Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREDJE KAPITLET 17
ren, en rik gruvä med dyrbara minnen i sina griftrör,
jättestugor, dyrhus och hällristningar och framför allt i sina
under fulla bergboningar, fordom borgar åt mäktiga
sjöhövdingar, i senare tider goda förvaringsrum för djärva
luren-drejare.
Även bland Gravernas klippor finner man, om icke några
märkliga lämningar, likväl en stor del urholkningar i
bergen, djupa nog att icke blott bevara mången stum
hemlighet, utan även i nödfall giva skydd åt en levande sådan.
De så kallade jättegrytorna, varav hela bohuslänska kusten
har ett så överflödande förråd, äro även synnerligen ägnade
att spela en roll i de nattliga äventyr, som från sekler
tillbaka där tilldragit sig.
På så kort avstånd från Gravernas strand, att det vill
synas som det vid något jordskalv rämnat därifrån, finnes
ett litet skär, benämnt Johannisskäret, till skapnaden likt
en oval snäcka, i vars kluvna mitt en mindre boning gärna
kunnat finna plats mellan bergklyftans tvärbranta sidor.
Åt landsidan sammanträngas dessa väggar så tätt, att de
ofantliga klippblock, vilka tyckas liksom sväva över och
mellan dem, utgöra ett skyddande tak till själva hålan, vars
öppning nära nog döljes genom ett lager av söndersplittrade
stenar.
På en kulle vid stranden gentemot detta skär — så
naket, så fattigt, att blott en enda vildtistel, ehuru själv ett
fattighjon, av förbarmande över det stackars av hela
naturen övergivna skäret där tagit sitt hem — stod ofta, vid
tiden för vår berättelse, den enslige främlingen stirrande på
havet, vilket oupphörligt spolade över skärets fot, noggrant
bortsopande varje sandkorn, som ville dröja på dess yta.
»Vad säger du om en boning här, Nicoline?» frågade
Letsler en dag sin hustru och visade på den djupa rämnan
i skäret.
En lätt rysning skakade den unga kvinnans kropp. »Är
du ej nöjd här?» sade hon undvikande. »Är ej här tyst
och människotomt; äro ej Graverna ensliga nog?»
»Ah, Nicoline, du är dock ej annat än en svag kvinna,
mycket svagare än jag trodde, än jag av ditt forna mod’
hade rätt att vänta!» sade mannen och vände sig bort från.
sin följeslager ska, som satt på kullen bredvid hans sida.
Nicoline tog hastigt hans hand. En tår, som darrande
smugit sig fram till ögonlockets rand, föll osedd på den
heta hällen och torkade där bort — en bild av Nicolines
2 A Enslingen på Johannisskäret I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
