Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l8 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKARET
egen, redan vid middagen på livets sandhed förtorkade
ungdomsblomma.
Letsler vände icke huvudet, men hans hand besvarade den
varma tryckningen av hennes.
»Bernhard, frukta ej att se på mig! Jag är icke svag:
jag tänkte blott på Georg, icke på mig.»
»Åter igen gossen !» svarade Letsler strävt. »Du älskar
honom mer än mig, och likväl behöver jag din kärlek mer
än han, som ännu icke känt något lidande.»
Och icke heller någon barndomsfröjd!» invände Nicoline
milt. »O, Bernhard, du är ju annars så god — hur kan
du då förmå dig att vara nästan orättvis mot ditt eget barn?»
»Det är jag icke, nej, Nicoline! Men du förstår så litet,
kan så litet bedöma mina känslor som jag kan bedöma
eller avväga när sista droppen av vågen, som nu bryter sig
mot klippan där, skall sjunka tillbaka i oceanen.»
»Så har du sagt ofta. Skall då aldrig en tid komma, på
vilken jag bättre får lära att förstå de tankar och känslor,
på vilka jag nu i tolv långa år grubblat?»
»Långa, säger du — ja, ja, jag tror nog, att du tyckt
så, fastän jag ej kan erinra mig ha hört dig säga det. förr!»
I dessa Letslers ord låg ett uttryck, som satte Nicolines
veka hjärta i darrning. Några ögonblick förgingo innan
hon vågade bryta tystnaden. Slutligen sadé hon helt sakta,
smekande, bedjande: »Jag menade icke det onda du tänker.
Gud ser, att jag icke menade det så — men kunde jag vara
din hustru, vara ditt hjärta så nära, utan att kalla den tid
lång, som skilde mig från ditt rätta jag?»
Det var underligt att se den kalle, slutne mannen med
en blixt av uppflammande lidelse draga kvinnan till sitt
bröst och kyssa hennes ljusa lockar med en ynglings glöd.
»Mitt bättre jag är icke mina tankar, Nicoline: det är mina
känslor... de bo i hjärtat, i själen, i sinnet, och dessa
tillhöra ensam dig, du blåa, älskade öga!»
»Jag får blott dela dina ljusa ögonblick; men längre
fram — hur blir det då?»
»Som nu — det kan aldrig bli annorlunda! Lovade du
icke, då du gav mig din tro och kärlek, att aldrig fråga,
aldrig bedja eller söka övertala mig till ett förtroende, som
det var mig omöjligt att giva? För dig var det ju nog,
att jag älskade dig över allt och var biltog och ensam i
världen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
