Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
Det mellersta och rymligaste av dessa rum, vilket hade
utgång åt själva klippan, beboddes av Letsler själv, det på
vänster hand, även med egen utgång, av Georg, men det
till höger, det vackraste och finast anordnade av alla tre,
hade blivit bestämt åt Nicoline.
Detta besynnerliga lilla rum, det nödvändigheten fordrat
att forma efter den öppning, som skäret här bildade, hade
ett triangelformigt utseende och kunde, då det
överskådades under en kulen höstafton och endast belyst av en
darrande månstråle, bliva taget för en nunnecell. Men
såg man det vid en solljus vårdag eller en lugn
sommarafton och blickade ut mellan de behagliga jalusier, som
Nicoline sammanflätat av grenarna på en praktfull
kristi-korsblomma, vilka smidigt låtit böja sig omkring den
lummiga murgrönans höga spaljer, såg man ut genom dessa
jalusier, på vars sidor de vita fönsterdraperierna luftigt
höjde sig för den lätta vind, som susade genom det
halvöppna fönstret; såg det blå havet, begränsat av stora
bergmassor och bestrött med otaliga skär, där vågorna rullade
mellan rÖdslipade stenar; såg här och där ett fartyg med
spända segel ila för en frisk bris över skummande banor,
medan högt över dess masttoppar sjöfåglarna i vida ringar
svingade fram och åter, och såg man slutligen den sköna
kvinnan sitta lutad vid detta fönster, i vars gröna blad
hennes guldlockar stundom snärjde sig — då tyckte man sig i
verkligheten skåda någon av dessa sagokamrar, där en
instängd jungfru, dagligen blickande utåt havet, väntar på
befrielsens timme.
Då Georg var hemma var det hans glädje att sitta inne
hos modern och på egen hand genomgå det pensum,
fadern föresatt honom, ty huru inom sig själv Letsler än
levde, försummade han dock aldrig att utbilda och leda
Georgs studier och att till och med, detta likväl mera
sällan, samtalsvis upplysa och odla hans förståndsgåvor. {
En afton då han satt hos modern, såg han dodk
längtans-fullt mot dörren.
»Vad kommer åt dig, min gosse — är det ej längre
roligt att vara hos mamma?»
»Jo bevars, det är alltid roligt, men det är så, att jag
skulle ut och dör ja med Karolus!»
»Väl icke bli ute i natt heller, kära barn?»
»Jag vet icke hur snart det tar slut... allt som det blir
arbete.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
