Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
litet!» yttrade Letsler till sin hustru i en ton, som mot all
vana röjde brådska och otålighet.
Nicoline svarade ej. Hon var så uppskrämd av rädsla
att få se något förskräckligt — kanske sargade
människokroppar ... kanske... hon visste ej vad — att hon ej kunde
röra sig, och då Letsler ej tycktes ha någon tid att förlora,
gjorde han inga vidare försök utan vände sig i stället mot
ett stort skåp, begagnat endast av honom själv. Vid
tryckningen på en fjäder inuti detta skåp, vilket för varje
oinvigt öga syntes vara väggfast, men i själva verket vilade
helt och hållet på goda gångjärn, skildes det från väggen
och vandrade ut som en dörr.
I stum häpnad såg Nicoline sin man försvinna genom
denna dörr, men strax därefter återvända med först ett
ankare och därpå med flera andra efter varandra, till ett
antal av fyra. Och ropande Georg till sig från förstugan,
befallde han honom att skyndsamt fylla ankarna med vatten
och invänta vidare order.
Omedelbart härpå blev ett stort buller i förstugan. »Nu»,
tänkte den stackars förskrämda Nicoline, »måtte de komma
med de arma skeppsbrutna» — ty för Nicolines fantasi
stod oupphörligt en sådan föreställning. Men till hennes,
obeskrivliga förvåning varsnade hon i stället två stora
fat, inrullade av Karolus och hans båtkarl Stånge-Jan. Och
dessa fat, vart togo de vägen, om icke just till det mystiska
rum, som ankarna nyss lämnat, och sedan de dit blivit
inpraktiserade — detta rum utgjordes nämligen av den vid
flera tillfällen omnämnda klyftan, just inrättad som
smug-gelhåla — tillslötos först fjädrarna och sedan själva
skåps-dörrama, varefter ingenting mera tillkännagav, att här
föregått något, som kunde fästa en enda människas
uppmärksamhet.
»Är han nära på hälarna?» sade Letsler, i det han
stoppade nyckeln hos sig.
»Inte så farligt heller: han kan inte vara här på en halv
timme!» svarade Karolus sakta och gav Stånge-Jan en
vink att skynda ut och hjälpa Georg med det göromål,
honom blivit anförtrott.
»Nå, då har ni litet försprång!»
»Ja, det behövs, min själ, och inte skall han få så lätt att
lägga till vid Johannisskäret. Men, herr Letsler, I må
tro jag pressade Frifararn en smula: i detta väder hade jag
bara ett rev inne! I vet, jag är inte matt... men, ja gu’,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
