Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE KAPITLET
29
tog Jag i med rent besked för att hålla rorkulten rätt i tag
och komma så nära vind som möjligt, och fast Stånge-Jan,
som inte är bortblandader heller, höll sig i vantet på
lovarts-sidan och kastade sig ända utöver, gick sjön nästan helt
upp till luckan. Nå, nå, jag känner båten... om en vill
sätta ett fregattstorsegel på honom, så kantrar han ändå
inte. Men en träsko kommer också genom vattnet, och vi
behöva inte vänta länge innan vi få se gubben. Han är i
alla fall en rasker karl... och Gud evinnerligen nåde var
ärlig köpman här på kusten, om löjtnant Gran vore ägare
av Frifararn och Karolus Eliasson som jaktkarl sutte vid
styret!»
»Men varför har du icke nämnt, att du skulle ut i
afton?»
»Jag tänkte att kronans gubbe skulle hålla sig vid huset
i kväll, och då hade jag fört konjaken direkt till Strand ...
Men jag får åstad och se till piltarna... Tack för
handräckningen, herr Letsler!»
Och Karolus försvann.
»Min Gud, vad betyder allt detta?» stammade Nicoline.
»Vad är det för en kammare, som jag aldrig sett? O,
Bernhard — så rädd jag är... vad talade han om... vad
gömde du... vem är kronans gubbe?»
»Lugna dig, min älskade Nicoline! Det är endast din
uppskrämda inbillning, som häri ser något farligt. Om du
blott icke vore så obegripligt barnslig, så skulle du lätt
fatta, att jag någon gång är tvungen att göra Karolus en
tjänst tillbaka för de många tjänster han gör oss, och för
den säkerhet jag här njuter. Du skall veta, att Karolus är
så mycket min vän, att om jag — det Gud förbjude — ännu
en gång som flykting skulle behöva ge mig ut, han förde
oss på Frifararn vart jag begärde.»
»Men för vem är då Karolus rädd?»
»Kära barn, när vi bli ensamma skall jag förklara dig
alltsammans... Låt mig nu föra dig in i din lilla
kammare!» Och Letsler tog den älskade kvinnan på sina
armar och bar henne själv in på hörnsoffan, där han, sittande
bredvid henne och med ena örat lyssnande utåt, sökte lugna
och söva hennes oro.
Men vi skynda att kasta en blick på scenen utanför.
Vid skenet av en lykta, hållen av Georg, sysselsatte sig
Karolus och .hans karl, gemenligen benämnd Stånge-Jan
för att utmärka hans ursprung från Stångenäs, att med all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
