Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 ENSLINGEN PÅ JOHAN NISSKARET
dragande en djup suck, »det blir inte barnlek att komma
över fjoFn och förbi Axelbrottet.»
»Det är icke farligt, min gosse, jag har många gånger
varit värre däran. När vi vände, hade vi Furuholmarna
rakt i lä om oss, och hålla vi bara den kurs, som vi nu
styra, så klara vi brottet och komma rakt på Gråskär...
Men, Österberg, du skulle icke händelsevis ha någon
konjak på din lilla flaska? Jag råkade stöta till min med
foten, så att hela mitt förråd runnit ut.»
»Jo, herr löjtnant, jag tror visst att det skall vara några
droppar kvar!» sade Österberg tjänstvilligt och
överlämnade åt sin förman en kvartersbutelj, den han, för alla
olyckshändelser av fall och stötar, hade hängande i en
gammal strumpa på en spik.
»Jag går ner en stund!» förkunnade löjtnanten. »Styr
som du styr... Och du, Kron, varsko på ögonblicket, om
du hör något misstänkt — håll öronen öppna så mycket
möjligt är!»
Sedan Petter Gran utfärdat dessa order, skyndade han
ned i ruffen att ge sockervattnet en annan »kulör».
Såsom jaktlöjtnanten förutsett började stormen snart att
märkbart giva med sig, och just som Petter Gran tömde
sista droppen i andra toddyglaset, rapporterade Kron, att
Axelbrottet var passerat, och att de trodde det vara
Gråskär som skymtade förut.
Efter några minuters förlopp låg tulljakten under Krons
tillsyn på anbefallt ställe. Månen var då redan tillräckligt
högt uppe för att tillåta ögat skönja avlägsnare föremål, om
än dessa i anseende till de dunkla molnmassorna tycktes
segla i dimma. Också inpräglade jaktlöjtnanten, icke en utan
flera gånger, i Krons huvud, att, därest det vore honom
kärt att hemföra en helbrägda hud, han måste hålla skarp
utkik och varsko, om han förnumme Frifararn i farvattnet.
Och Kron, den beskedliga själen, hade en så stark respekt
för sin förmans order, att nan knappt, under hela den tid
då denne var frånvarande, tordes giva sig tid att snusa en
gång, än mindre att återgå till de ljuvliga tankarna på det
stekta fläsket och gryngröten hos mor.
»Upp, sjusovare!» hälsade löjtnanten då han inträdde
i den fattige fiskaren Halvar Månssons olåsta stuga.
»Pengar att förtjäna... Bara raskt till verket! Käringen din
kan dra täcket över huvudet, så länge jag är inne; jag vet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
