Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
var Petter Gran just denna natt i ett lynne, som måste bära
angenäma frukter för hans omgivning. »Se här,
barnungar», utropade han med viktig och nådig min... »kan I
riktigt se vad detta här skall vara?» Vid dessa ord, och
sedan han tillbörligen skramlat i sin stora ficka, uppdrog han
•ett av de skeppsbröd, varmed han för detta äventyr försett
sig. Då han en stund svängt det begärliga lockbetet i alla
riktningar, höll han på en gång ut brödet med åtbörden hos
en person, som vill lära hundar att hoppa, och i ett nu —
alldeles efter beräkning — upprusade tre små gossar, med
den häftighet, att halmstråna yrde omkring dem, och
kastade sig över skeppsknallen, slitandes om vem den skulle
tillhöra.
I den blåsiga bädden fanns likväl ännu en varelse, som
varken sprungit upp för att vara med om kampen eller
som grät, då icke brödet föll på dess lott. Men när alla
åter krupit ned under seglet, rycktes hastigt ett stycke av
brödet från den äldste brodern, och denna bit gavs åt den
minste. Den roffande var en flicka. Och hennes handling,
såväl som hennes oskuldsfulla blygsamhet, vilken besegrat
det mäktiga begäret efter brödet, gjorde till och med på
Petter Gran ett djupt intryck. Sedan han i hast kastat på
sig fiskaremunderingen, tömde han fickorna och gjorde en
hastig förändring i arvsrätten därigenom, att han delade ut
ett skeppsbröd till var och en av gossarna men gav två
till flickan, varjämte han kastade till henne den silkesduk,
vari kläderna varit inknutna.
»Hör på, min lilla», sade han, i det han drog på sig
sälskinnsstövlarna, »låt mig se att du alltid blir lika undselig
och rädd om dina behag efter befogenhet, som lagman
säger. Ty, ser du, ärbarheten är en vacker blomma i
fattigmans hus, säger... nå, lika gott, min tös, när Petter Gran
liar sagt det, kan du tro på’t!»
Nu inträdde Halvar med tillkännagivande, att allt vore
i ordning.
Och i den lilla förstugan, där ljuset i lyktan utsläcktes,
försvann, under den fattiga familjens tacksägelser,
tulltjänstemannen och hans hantlangare.
»Seså, låt oss nu fresta på vem som ror bäst!» sade
löjtnanten, medan de gingo ned till fiskarbåten. »Jag tar
ena åran själv.»
Och sedan Halvar hjälpt dem att skjuta ut farkosten,
$ög denne, förd av de raska årtagen, ut i fjorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
