Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUNDE KAPITLET 4/
Vig som en katt, klättrade Georg uppför en av
hörnbjälkarna till den höga bryggan och sprang sedan genom
den halvöppna dörren in i boden. »Skynda, herr patron,,
och ge mig linorna!» sade han, klappande jaktlöjtnanten
på axeln. »Men varför har icke patron lyktan tänd?»
»Stormen släckte henne!» viskade Petter Grans,
härmande köpmannens röst. »Och nu vet jag icke var den
satans bodbetjänten lagt linorna — treva efter dem, så
gott du kan i mörkret!»
Huru sakta än jaktlöjtnanten uttalade dessa ord,
hörde-dock Georg tydligt, att rösten icke var patron Holmers.
Han tyckte sig även vid det svaga skenet från dörren
urskilja jaktlöjtnantens drag, och då han hastigt i tankarna
lade mörkret i boden till den egna omständigheten, att icke
patronen själv visat sig på bryggan, började snart Georg,
som, ehuru ung, icke var någon nylärling, att fatta
misstankar om något åter svek å jaktlöjtnantens sida.
Under det han låtsade leta efter linorna, överläde han
vad han bäst borde göra för att varna Karolus. Och
slutligen, under förevändning att man väl finge hjälpa sig utan
linor, då de ej stode att finna, närmade han sig allt mera
dörren. Löjtnanten följde honom emellertid i hamn och
häl, och i samma ögonblick som Georg med det häftiga
ropet: »kasta loss, löjtnanten är förklädd här!» sökte
komma ut, susade det för hans öra, och för ett hastigt slag av
Petter Grans muskelstarka hand tumlade han halvt sanslös
ned mellan tunnor och packlårar.
»I kunglig majestäts och kronans namn gör jag beslag på
fartyg och last!» dundrade jaktlöjtnanten, i det han med
ursinnig häftighet rusade framåt den långa bryggan, varpå
han böjde sig ned och grep tag i fånglinan, vilken dock,
till hans outsägliga raseri, i samma ögonblick kapades
av Stånge-Jan.
Bryggan var för hög att därifrån kunde vågas ett hopp
ned på Frifararn. Men med den djärva beslutsamhet, som
utmärkte Petter Gran, fattade han ett stadigare tag i den*
avskurna tågstumpen och halade sig ned, för att om möjligt
hinna till däcket eller åtminstone få fotfäste i tacklaget.
Det senare lyckades också, men oaktat han höll fast med
benen i maststaget tills han befann sig i nästan horisontal
ställning, kände han dock, att båten tum för tum gled ifrån
honom och att han antingen måste giva vika med benen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
