Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUNDE KAPITLET 49
dare ton. »Var du snäll och spring in i boden — där
ligger säkert någon fallrepstrappa... tag hit den och fäst i
bjälken! Men finns där ingen, så skaffa ett tåg och slå sju
eller åtta knutar på det, så kommer jag i alla fall upp...
Skynda dig, för brinnande livet! Jag orkar rätt nu icke
hålla mig längre.»
»Vi ha nu vackert väder!» svarade Georg och satte sig
lugnt med benen utanför bryggan tätt intill löjtnanten.
»Vinden går ostlig på morgonen, ser jag, ty Karolus har
satt till både storseglet, fock och klyvare. Det är en glädje
att se Frifararn under segel — eller vad tycker herr
löjtnanten?»
»HÖrde du vad jag sa’, pojkvalp, eller vill du bli
skyldig till en ärlig mans död — gå genast efter tåg!»
»Det susar så otäckt i örat efter det slag, löjtnanten gav
mig, att jag ej riktigt kan höra!»
Aldrig skulle Georgs hederliga hjärta tillåtit honom att
svara så, ifall han icke först och främst beräknat, att
löjtnanten rätt väl kunde hålla ut ännu en stund och för det
andra hört årtagen från en båt, som hastigt närmat sig.
Då den var så nära, att han igenkände österberg, nickade
han god natt åt löjtnanten; och visande på båten, gick han
fram till sjöboden, den han omsorgsfullt tillslöt, varefter
han försvann uppåt patron Holmers gård.
»Du krälar nu fram, antingen du är på vatten eller land,
din eländiga krukmakarepadda!» var den hälsning
löjtnanten ägnade Österberg, då han lyckligt nedkommen i
båten utsträckte sina förlamade lemmar.
»Gud välsigne löjtnanten, jag...»
»Icke ett ord — du kunde varit här minst tio minuter
förut! Då hade icke det här helvetes spektaklet hänt. Men
gapa ej nu, utan försök om vi icke kunna hinna upp den
skurken ... Stillnade det bara alldeles av, så skulle vi nog
knipa honom i rappet!»
»Det är omöjligt, käre herr löjtnant: han är redan så
pass långt ute, att han fått känning av landvinden, och vad
det anbelangar, att jag kunde ha varit förr tillbaka, så var
det, min själ, stört omöjligt — sådant schå hade jag att få
patron väl bärgad i ruffen, och må tro, det fick ändå ske
med all hövlighet!»
»Lika gott: den strunten får jag nog höra se’n... ro
på bara, du! Jag skall åtminstone veta vad kurs han styr.
Till Johannisskäret vågar han sig icke, det vet jag.»
4 A Enslingen på Johannisskäret I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
