Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SO ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
Österberg, som redan till överflöd anlitat sina krafter
under denna natt, suckade i hemlighet, men ansträngde sig
dock till det yttersta, för att uppfylla sin förmans
befallning. Enda resultatet härav blev likväl, att Petter Gran
efter en fjärdedels timmes förlopp såg Karolus utom de
yttre skären; och strax därefter hade Frifararn jämte
konjaksfaten i sydvästlig riktning försvunnit i den grå
morgondimman.
Vid denna syn knäppte Petter Gran tillsammans sina
händer och gjorde en morgonbön, som kom håren att resa sig
på Österbergs huvud.
VIII.
Vid slutet av den långa förstuga, som genomskar
köpman Holmers hus i sammanhang med boden, bodkammaren
och kontoret, fanns ett stort, vackert, välförsett rum
benämnt fruns, dit vi nu vilja förflytta oss, innan Georg i
mörkret hinner treva sig fram för att, såsom han trodde,
få rapportera för patron de inträffade händelserna.
På en rikt uppbäddad säng vilade i halvliggande
ställning en kvinna, som ännu icke hunnit sin ålders middag,
ehuru ett märkbart uttryck av sjuklighet rövat från hennes
kinder rosorna och dämpat ögats eld. Hennes ställning var
en lyssnandes, och hennes ofta åt dörren riktade blickar
förkunnade väntan.
Att denna kvinna, fru Kornelia Holmer, varit begåvad
med mer än vanlig skönhet, röjdes vid det flyktigaste be-,
traktande, och man trodde sig se en miniatyrbild av hennes
första ungdom då man betraktade dottern, den elvaåriga
Fanny, där hon, nyss uppsprungen från sin bädd, nu
satt halvklädd på pallen vid sin mors sida, lutande den
blomstrande kinden mot hennes hand.
Det ensamma ljuset, täckt av en grön skärm, kastade
en svag belysning över rummet, där för övrigt allt var så
tyst, att ljudet från de skvalpande dyningarna hördes med
pinsam enformighet.
»Sådan stygg natt, mamma!» viskade Fanny, strykande
det guldfagra håret från sin panna. »Det är nästan lika
ensligt nu som när det stormade som värst. Jag undrar om
åskan kommer igen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
