Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET
51
»Jag tror ej det, mitt barn: ovädret tycks ha stillnat...
Men kasta om dig schalen, som ligger vid mina fötter, och
gå än en gång till dörren och lyss, om du ej hör pappas
steg!»
Fannys lätta, smidiga gestalt var snart omsvept av den
stora schalen. Med ett par lätta språng stod hon vid
tröskeln och gläntade litet på dörren för att kunna uträtta
ärendet dess bättre.
»Nå, Fanny?»
»Aldrig grand, mamma — aldrig ett tecken hör jag,
utom att det piper genom dörrspringorna.»
»Skäller ej Fylax?»
»Icke nu! Men, mamma lilla, varför skall mamma och
pappa göra sig denna oro? De där sakerna kunde ju lossas
om dagen liksom många andra, som pappa får in!»
»Det förstår du ej, mitt lilla barn, men så mycket vill
jag förklara för dig, att det finns en mängd varor, vilka, då
de hämtas från utlandet, äro belagda med en så hög avgift,
kallad tull, att de stackars köpmännen icke vore i stånd
sälja dessa varor till de låga priser, som våra fattiga
skärgårdsbor förmå betala, ifall handelsmännen ej kunde skaffa
in dem, tullkammarn ovetande. Men detta kan ej ske när
som helst, emedan tullbetjäningen nästan beständigt stryker
omkring att förekomma dylika friheter.»
»Nu förstår jag!» inföll Fanny. »Jaktlöjtnanten, som
pappa alltid är så rädd för, kommer för att ta ut skatten,
så att pappa sedan icke kan ge gott pris åt de stackars
fiskrarna.»
»Ja, så där bortåt! Jaktlöjtnanten äger rättighet att
göra visitation i huset och ta alltsammans, och då får man
därtill plikta en stor summa pengar för omaket.»
»Fy, sådana elaka snokar, som pappa kallar dem!»
»Det står ej rätt till, det känner jag på mig!» suckade
fru Holmer, vändande sig oroligt av och an. »Ingen vågar
jag ropa, och icke kan jag gå själv!»
»Skicka mig, mamma», utbrast Fanny livligt. »Jag
smyger mig ned till sjöboden och hör efter hur det är.»
»Nej, nej, du förkyler dig — jag törs ej släppa ut dig!
Det var just genom sådana nattliga promenader som jag
förstörde min hälsa. Bliv stilla, barn!»
Men kvickare än tanken slutade Fanny sin klädsel,
slängde en kappa över axlarna, tände ljuset i lyktan och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
