Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
svann under ivriga försäkringar, att hon genast skulle vara
tillbaka med goda tidningar.
Genom den långa förstugan trippade hon lätt som en
är la, men när det gällde att skjuta upp den stora
för-stugudörren och ge sig ut på själva gården, såg hon sig
tillbaka, just ej av fruktan, men icke utan en viss saknad.
Emellertid var denna rörelse lätt besegrad, och hon satte
ned lyktan för att med den förenade styrkan av sina bägge
händer draga upp den tunga dörren. Detta arbete var
likväl ganska svårt. Slutligen kröntes det dock av framgång,
men stackars Fanny häde satt lyktan för nära: då dörren
slogs tillbaka, krossades glaset och ljuset släcktes ut.
Några ögonblick lutade sig nu vår lilla hjältinna
obeslutsamt mot dörrposten.
Tillbaka in i mammas rum var endast raka gången, ute
däremot var mörkt och kallt. Fy lax skällde, vågorna
rullade så dovt och styggt mot stenbryggan, själva sjöboden såg
hemsk och grå ut och månen, den elaka månen — Fannys
annars så gode vän — hade gömt sig in i ett stort, svart
moln.
Nära nog besegrad av så många förenade motgångar,
började hon allvarligt betänka om det ej vore likaså gott
att vända om... men sedan bleve ^ det ej heller värt att
påstå, att hon aldrig var rädd. Otaliga gånger skulle
mamma säga: »minns du den natten, Fanny, då du gjorde dig
så katig och ville gå ned till sjöboden?»
Hunnen till denna förargliga föreställning, övervann hon
med ens sin tvekan: genom en rask rörelse med foten sköts
lyktan längst in i vrån — och ut trädde- Fanny på den
mörka trappan och från den ned på gårdens ojämna
stenläggning.
Mellan tvenne stora kar, som blivit utflyttade för att
samla regnvatten, fattade hon posto, först och främst för
att vänja sig vid mörkret och sedan för att från denna
för-skansning göra sina iakttagelser kring boden. Snart nog
urskilde hon, att dörren vore öppen och strax därefter att
någon kom därifrån, men hon fann tydligt, att denna
person varken vore hennes far eller Karolus.
Oviss om hon borde gå ned eller ännu vänta för att se
om fadern skulle följa efter, kvarstod hon i samma
ställning en stund, då hennes hjärta på en gång darrande for
tillsammans. Hon hörde rop om hjälp, och långt ifrån att
ana att det vore själva jaktlöjtnanten, som befann sig i nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
