Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET
53
got kinkigt bryderi, fruktade hon tvärtom, att det kunde
vara hennes far och att endast avståndet gjorde, att hon ej
igenkände rösten.
Fannys ångest var olidlig. Hon ville springa ned för att
hjälpa, hon ville springa upp för att tillkalla drängarna,
men innan hon hann stadga något beslut, hörde hon ett
besynnerligt buller, liksom då någonting faller ned, och strax
därpå ett häftigt skvalpande. Denna rörelse, vilken
förorsakades av löjtnanten, när han firade sig ned i båten,
bestämde henne: utan att se eller tänka på något annat än
fadern, började hon, så fort hon förmådde, springa utåt
den långa gårdsträckan, men hade ej hunnit mer än
halvvägs, då hon hejdades av ett par framsträckta armar. Det
var Georg, som just stod på språng uppåt huset.
»Nej, men vad ser jag — hur, i Guds namn, har du
kommit ut mitt i natten, söta Fanny lilla?»
»Kors, Georg, är det du!» utbrast Fanny glatt,
hämtande efter andan. »Det var väl då ett konjaksfat som
föll i sjön? Jag hörde någonting styggt nedifrån bryggan,
som jiyss skrämde mig fasligt.»
»Det var icke någonting styggt», försäkrade Georg med
en ton, som ingav Fanny fullkomlig trygghet, »utan
tvärtom något roligt! Jaktlöjtnanten fick svalka sig litet för det
han gjort oss en het kväll.»
»Men vad gör pappa så länge — han kommer väl strax?»
»Patron har väl gått upp: jag fann dörren öppen.»
»Nej, han har varit ute flera gånger i natt för att ta
emot Karolus, men nu sist ett par timmar, och därför blev
både jag och mamma så oroliga, att jag sprang ned för
att lyss.»
Hand i hand gingo de fram mot sjöboden.
»Hu, vad här är mörkt och tyst — men jag törs nog
ropa... Pappa, pappa!» Hennes röst förklingade dock
utan svar. Hon blundade, hon ryste och kröp så tätt, så
tätt intill sin unge beskyddare. Men snart besegrade hon
den känsla, som ville påtvinga sig henne, gick ett par steg
framom Georg och började känna sig omkring.
»Bara icke pappa är död!» viskade hon i en ton, som
förrådde höjden av hennes ångest.
»Nej, nej, bevars, det kan ingen olycka ha hänt!» —
tröstade Georg. »Men du måste jipp, Fanny lilla, och jag
får väcka bokhållarn!» Han fattade hennes hand.
»Släpp mig, släpp mig, Georg, jag vill icke härifrån —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
