Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIONDE KAPITLET 57
bägge dessa väsenden, desto mer bävade det också för varje
ont, som kunde hända dem.
Upprörd i sitt innersta, ehuru ur stånd att fatta rätta
sammanhanget av vad hon hört och sett* men ej längre
bedårad i frågan om det rätta och orätta, hade Nicoline,
med tusen förvillande tankar i sitt huvud, äntligen
insomnat. Men då månen kastade sin första matta
belysning över föremålen, väcktes hon av ett buller på
bryggan. Förvirrad for hon upp och erinrade sig, att hon nyss
— i drömmen såsom hon trodde, fastän det var i fulla
verkligheten — hört dörren till det hemlighetsfulla
förvaringsrummet knarra. Hon hade blott en tanke: »de föra
bort de farliga sakerna under natten, blott icke Georg
är med!» Lätt smög hon över golvet i sin mans rum.
Det var tomt. »Säkert sitter han återigen på klippan
där ute!» suckade hon medan hon stannade vid dörren
till Georgs kammare, och lyddes om hon skulle höra hans
andedräkt, ty finge hon detta ltjgnande tecken, som
förvissade henne att han vore hemma i ro, ville hon för ingen del
störa hans sömn.
Men Nicoline förnam intet ljud. Hon upplåste därför
dörren och trädde in — ack, hennes aningar besannades!
Georgs säng hade ej ens varit bäddad, och han själv fanns
ej i hela huset.
»Ännu äro de kanske icke resta?» var hennes nästa tanke.
Och icke besinnande huru illa hennes tunna klädsel stämde
tillsammans med den kalla, dimmiga natten, sprang hon ut
på skäret och kom lagom för att se sista skymten av
Frifararn försvinna bakom udden.
På det klippblock, där han tillbringat de långsamma
timmarna av så mången natt, satt Letsler med huvudet
nedsjunket i den uppslagna kappkragen. Han hörde ej sin
hustrus steg förrän hon gråtande trängde sig intill honom
och med darrande röst frågade: »O, Bernhard, Bernhard,
varför ger du Georg lov att deltaga i det, som är orätt —
är han ej alltför benägen till obetänksamma och oförvägna
handlingar, utan att...»
Nicoline hann ej längre: Letsler förde henne tillbaka in
i kammaren. Han talade nu om lurendrejeriet och
framställde det i den bästa möjliga dager, allt med en
färdighet i sofismer, som visade hans vana att begagna sådana för
sig själv, men vilka, sedan Nicolines ljusa förstånd börjat
reda sig, nu icke fingo välde över henne. Hon insåg, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
