Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
göromål, till vilka Georg begagnades, voro brott mot
lagarna och kunde medföra straff, och för henne utgjorde det
en källa till förtvivlan, att hennes älskade Georg till och
med av sin far blev uppmanad till sådana sysselsättningar.
I feberaktig spänning avvaktade hon Frifararns
återkomst. Hennes inbillning, alltid så färdig att upphitta
faror, fick god tid att göra utflykter, ty timme efter timme
försvann utan att återföra båten.
Men äntligen, då solen glänste upp mellan de mörka
molntapparna, syntes en svävande punkt på långt håll. Den
kom närmare... och snart störtade Letsler häftigt in med
kikaren i handen och slöt Nicoline i sina armar på ett sätt.
som alltför tydligt röjde vad han själv lidit och förtegat.
»Store Gud», utbrast hon, hon, som så väl förstod och
besvarade detta stormande hjärtas slag, »han är här...
Georg, mitt barn är här!»
Och vid den älskade sonens återkomst strömmade på det
fattiga Johannisskäret ett pärlregn så rikt och varmt, att
därav kunnat uppspira en ros, en maka till den ensamme
tistéln. Krampaktigt tryckte sig Nicolines hjärta intill
sonens, vilken tyckte, att hans eget ville brista av ånger och
sorg, för det han i lugn njutning på Strand kunnat glömma,
att den älskade modern där hemma vakade i bekymmer.
Men nu överflyttades oron till fader Elias’ stuga.
Varken under denna eller följande dag eller den därpå
syntes någon skymt av Frifararn. Stormen hade däremot
uppvaknat med ny kraft och regerade värre än under själva
smuggelnatten.
Mor Malena torkade ögonen i tysthet, men unga Johanna
lät sin sorg återljuda bland klipporna, där hon i förtvivlan
sprang fram och åter, upp och ned, utan att finna ett
ögonblicks lugn.
Medan Frifararn, spord värken på land eller strand, var
försvunnen med både folk och last, höll tulljakten, trogen
som en längtande älskare, vilken inväntar sin älskarinnas
återkomst, skarp utkik på sin plats utanför Strand.
En vecka var nu förfluten. Månen hade gått in i sista
kvarteret, och ej så mycket som en enslig stjärna upplyste
de mörka höstnätterna.
Ännu var likväl Petter Gran lika uthållig i sina
ansträngningar: han var ej den man, som lät brist på bekvämlighet
och vila hindra sig i sina företag. Nu hade han emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
