Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIONDE KAPITLET
59
så till vida förändrat sina operationer, att han ofta låtsades,
lämna trakten, men kom lika ofta oförmodat tillbaka.
Medan han så tillbragte tiden, hände sig en afton, attr
just som tulljakten vänt näsan åt Strand för att börja sinr
vanliga vakthållning, en båt, väl känd i dessa trakter, sakta
gled fram mellan ett par stora utklippor och landade vid
Graverna.
Där inne i stugan satt mor Malena, med heta tårar
vätande tråden, som hon sländade till fars nät. Allt hopp
hade nu, i trots av fars föreställningar, börjat svika: reste
ej Georg alla dagar kors och tvärs förgäves? ... Frifararn
var och förblev liksom bortblåst. Men mor Malena hade ett
lugnt och tåligt sinne. Hon klagade ej: tårarna föllo i’
tysthet.
Hastigt flög en elektrisk gnista genom alla tre
medlemmarna av den lilla släkten: det tog ett välkänt tag i dörren?
— och ögonblicket därpå stod Karolus framför de sina.
»Jesus, Karolus, är det du!»
Johanna fick det första famntaget, mor och far det
andra.
»Sätt fram nå’n mat!» var Karolus’ första ord. »I kan.
nock se på mig och den häringe fången» — han pekade på
Stånge-Jans bedrövliga figur — »att vi behöva få något i
oss, innan vi öppna på språklådan... Och glöm inte en
ärlig sup, Johanna lilla!»
Lovande Gud i tysthet tego alla med prejningar och
frågor tills Karolus och hans båtkarl fått stilla sin omätliga
aptit. Men då Karolus bortskjutit det tomma fatet och med
sammanknäppta händer sagt sitt: »Gud ske pris för mat
och dryck!» vände han sig mot gubben, vars öga med djupt
deltagande följt den förvägne sonens minsta rörelse; ty a v
den glupskhet, varmed denne sett sig till godo, slöt Elias
att han slitit ont på mångahanda sätt.
»Far», sade Karolus och framräckte den stora kraftfulla
handen över bordet, »jag ser på er I vill ha ett löfte av
mej — och mor och Johanna, stackars liten, vill nock ha
detsamma, därför säger jag, så sant jag heter Karolus
Elias-son och ärligt till min död vill bära det namnet, att I må
få det löftet! Men det blir jag vid, och det ska’ varken
präster eller profeter eller tullkarlar eller kungliga
förordningar, räckte de också härifrån och till England,
inbilla mej, att inte jag är lika hederlig karl för det att jag*
någon gång lekt blindbock med kronbåten, för det vore jag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
