Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIONDE KAPITLET
6l
kraftig och stark ande, som med djup tillförsikt upplyste,
varnade och ledde honom.
Dessa samtal dogo aldrig i Georgs minne; men först
långt efteråt stodo de fullt tydliga för hans själ: då
fattade han klart moderns dunkla meningar, hennes böner,
hennes oro, hennes avsiktsfulla strävande att genom
berörandet av mången frestelse härda och på förhand luttra
honom.
♦
Bunden vid soffan i sin tysta kammare, väntade Nicoline
med stilla undergivenhet skilsmässan.
Det var en julinatt. Genom det på glänt stående fönstret
inströmmade havsluften, och en blek månstråle, som brutit
sig väg genom det täta lövvalvet, föll på Nicolines
lilje-vita anlete, till hälften lutat mot Letslers bröst. Hon
halvlåg på soffan. Han satt på kanten bredvid, med sin
ena arm omkring hennes liv och med sina händer
omslutande hennes.
Det var så tyst både ute och inne: blott då och då
hördes ett sakta skvalpande ljud från vattnet, som rullade in
mellan stenarna.
Långt och vårdslöst föll Letslers grånade hår kring hans
infallna kinder, på pannan låg ett tungt moln och med ett
uttryck av brinnande kärlek vilade hans blick på henne,
som halvslumrade i hans famn.
Då flög en hastig sprittning genom Nicolines lemmar:
någonting väckte henne... en het droppe brände på
hennes hals — det var en tår från Letslers öga.
Under sexton år hade hon varit förenad med denne man,
men ännu aldrig hade hon sett honom gråta. Hon reste
sig upp, hon betraktade honom, men förstummades vid vad
hon såg: det var ej den kalla förtvivlan, vid vilken hon
blivit van, det var ett tyst kval, som arbetade genom
kropp-och själ.
»Bernhard, min dyre, älskade Bernhard... tala till mig!»
bad hon i djupt bevekande ton. O, älskade... tala, tala!»
»Nicoline!» Han tryckte henne fastare intill sitt bröst,,
han snyftade hejdlöst: en flod av tårar badade hennes hals>
och panna.
Nu kunde hon svara honom: även hon hade tårar.
Efter några ögonblicks förlopp sade han sakta under
krampaktiga avbrott: »Kunna ord förklara vad en själ, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
